When the Fireworks Faded / När Raketerna Dog -

When the Fireworks Faded

The night shimmered like a secret in the air,
and you stood there, silent, steady, as if you’d been waiting for me.
I caught you over the rim of my glass,
let my gaze linger longer than I should.

And right then I knew:
tonight you’d follow me into the new year.

I stepped forward, red lips and high heels,
smiled and asked:
“Do you want to kiss me at midnight… or right now?”

When the fireworks faded and the party fell quiet,
you slipped into my rhythm as if you’d been waiting for it.
You walked home with me as if it was inevitable,
and the night bent softly beneath our steps.

I got exactly what I wanted –
exactly when I wanted it.

At my place you moved one step too close,
but I took two, pulling you where I wanted.
You asked with your eyes,
and I answered with my hand at your neck.

New Year’s is for bold decisions,
and you were mine – for one night.

No one knew where we went,
no one needed to know.
All that matters is what happens
behind closed doors.

When the fireworks faded and the party fell quiet,
you slipped into my rhythm, let me set the pace.
You followed me home as if it was inevitable,
and the night gave way beneath my steps.

I took exactly what I wanted –
exactly when I wanted it.

And sometime after three, everything was said without words,
breathing steady, the room still.
Your arm stayed around me, as if it belonged there –
though we both knew it was already over.

The morning after, sitting on the edge of the bed with coffee,
hair in a mess from the night before.
I brushed my fingers across your shoulder –
just once, just briefly.
So you’d understand.

“This was nice,” I said.
“But it was only for tonight.”

When the fireworks faded you had me for a while,
a night you’ll carry longer than I will.
You walked home with me, but I walked on,
and the fire burned out when the day arrived.

You were exactly what I wanted –
but only while the night remained.

När Raketerna Dog

Natten glittrade som en hemlighet i luften,
och du stod där tyst, trygg, som om du väntat på mig.
Jag såg dig över kanten av mitt glas,
lät blicken stanna lite längre än jag borde.

Och där och då visste jag:
ikväll följer du med mig in i nya året.

Jag klev fram, röda läppar och höga klackar,
log och fråga:
“Vill du kyssa mig vid tolv… eller redan nu?”

När raketerna dog och festen blev tyst,
föll du in i min rytm som om du väntat på den.
Du gick med mig hem som om det var självklart,
och natten vek sig mjukt under våra steg.

Jag fick precis det jag ville ha –
precis när jag ville ha det.

Hemma hos mig tog du ett steg för nära,
men jag tog två, drog dig dit jag ville.
Du frågade med blicken,
och jag svarade med handen mot din nacke.

Ny-år är för modiga beslut,
och du var mitt – för en natt.

Ingen visste var vi tog vägen,
ingen behövde veta.
Allt som räknas är det som händer
när dörrar stängs.

När raketerna dog och festen blev tyst,
föll du in i min rytm, lät mig sätta den.
Du följde mig hem som om det var självklart,
och natten gav vika under mina steg.

Jag tog precis det jag ville ha –
precis när jag ville ha det.

Och någon gång efter tre var allt sagt utan ord,
andningen lugn, rummet stilla.
Din arm låg kvar runt mig, som om den hörde dit –
fast vi båda visste att det redan var över.

Morgonen efter satt på sängkanten med kaffe
håret i dagen efter ruffs.
Jag drog fingrarna över din axel –
bara en gång, bara kort.
Så du förstod.

“Det här var fint,” sa jag.
“Men det var bara i natt.”

När raketerna dog fick du mig en stund,
en natt du bär med dig längre än jag.
Du gick med mig hem, men jag gick vidare,
och elden slocknade när dagen kom.

Du var precis det jag ville ha –
men bara när natten var kvar.